Den präktiga medelklassidyllen

..."Det här ointresset för varandra präglar också umgänget. När jag frågar kolleger medger alla att de - precis som jag - träffar sina allra bästa vänner högst tre gånger i månaden, ofta långt mer sällan kanske åtta tio gånger om året. Varför är det så? När vi till slut träffas så föregås det av en krävande ritual:

Samkvämet i den präktiga medelklassidyllen ska först bokas in i kalendern. Är det middag minst ett par veckor i förväg. (Vi bjuder nogsamt bara människor vi redan känner och i samma ålder och sociala position - varje demografisk grupp i sitt lilla fack.) Sedan ska lägenheten hårdstädas. Blommor köpas. Ljus tändas. Rätt kläder väljas ut. Och inte minst; en kokbok av rätta slaget ska konsulteras inför köpet av vin och råvaror till någon imponerande maträtt (som värden inte riktigt klarar att kreera trots all upptänklig kokutrustning i borstat stål).

Det hela är svårt utmattande."...

Citatet kommer från Georg Cederskogs krönika i  Dagens Nyheter: Bristen på artighet är total. Jag hittade den via Tre Flickor.

Det värsta med detta är att jag känner igen mig. Inte i allt men en hel del...
Boka in, städa, välja kläder och sånt där. Men vi är spontana också!  
I alla fall vill jag tro det. :-)
Men varför blir det att man ses så sällan med sina vänner...

Kommentarer
Postat av: Sofia

Mmm, det där känner man igen..:)

2007-08-09 @ 18:14:56
URL: http://sollerax.blogg.se
Postat av: Nilla

>Sofia: Det är inte alltid så lätt att vara spontan. Jag menar även om jag är det så kanske inte de man vill bjuda kan. -Kom över ikväll. -Nej vi har annat för oss, men kanske om 3 veckor, typ.
Bor man dessutom en bit ifrån och har två småbarn, då krävs det nästan planering.
Men man kan ju i alla fall tänka på det. Få sig en tankeställare. Fånga dagen! :-)

2007-08-09 @ 19:17:53
URL: http://tankebubblor.blogg.se
Postat av: Lotta

Kan bara säg... jag var mer spontan förr...
Nu låter jag jättegammal! Men så är det alla har sina egna rutiner och får man för sig att hitta på nåt har nästa man hinder.
Men det med att ha barn har aldrig hindrat oss, de har fått hänga med på mycket. Nu är de så stora att de klarar sig själva, värre är det med husdjuren. Vad gör man av dem???
Kramiz

2007-08-09 @ 22:13:17
URL: http://lundharna.blogg.se/
Postat av: Nilla

>Lotta: Jag håller med dig där.
Dels är det vana och rutiner, dels kultur.
och såklart lättare om man inte har husdjur och ev. barn och kanske t o m man! :-)
Fast vi är nog inte heller parmiddagtyperna. Det blir att man träffas med ett par i taget + våra barn. för det mesta.

2007-08-10 @ 06:45:16
URL: http://tankebubblor.blogg.se
Postat av: Christina

*L* ... visst måste det finnas båda delarna ... det tror jag. Men vad jag kan sakna är mycket mer av det okomplicerade. Det som gör att man faktiskt bara kan öppna dörren när man ser att en bekant går förbi ... och tjoa lite, säga hej, jag har precis satt på kaffet, kom in en sväng!
Det värsta värsta som kan hända är att personen säger att hon/han inte kan. Men jag tror att vi alla skulle bli lite gladare av det?

2007-08-10 @ 08:21:26
URL: http://treflickor.squarespace.com
Postat av: AnnaKarin

Jag har upplevt båda sätten. Spontanitet hade jag när jag bodde "på landet", planera gör man här i "stan". Jag upplever det som betydligt lugnare och mer spontant om du bor på en mindre ort.

2007-08-10 @ 08:44:53
URL: http://ulriksdal.blogspot.com
Postat av: Nilla

>Christina: Din blogg är så bra, du skriver så fint och tänkvärt!
Jag har inga problem med att bjuda in spontant, trots att det är stökigt med mera. Det är mera det att det blir sällan av, inga bekanta går förbi :-) Jodå, ibland så klaffar det såklart. Ibland kan man ringa och fråga och det passar. Det är så mycket roligare egentligen. Eller jag tycker att det är kul med både ock, för jag kans tycka att det är kul det där med att planera och tända ljus och sånt. Bara det inte blir för uppskruvat liksom.
>Anna Karin: Det ligger mycket i det, landet och stan. Jag vill ha mera av mindre ort-känslan helt enkelt. Vi bor lite mittemellan, inte inne i stan och inte ute på landet heller...

2007-08-10 @ 08:57:39
URL: http://tankebubblor.blogg.se
Postat av: Caroline

Uschja, jag känner mig också träffad. Visst är det så. Tiden räcker inte till. Det gäller att bestämma vad som är riktigt viktigt eller "vriktigt" som Bodil Jönsson kallar det (fysikprofessorn i Lund).

2007-08-14 @ 09:35:08
URL: http://mininspiration.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0